onsdag 21 oktober 2009


Det är sällan folk kan påverka mina beslut särskilt mycket . Men vissa personer får mej att verkligen tänka till. Felicia är en sådan person. Idag hade jag nog bästa fikastunden på väldigt länge. Jag sa inte många ord men jag gick verkligen därifrån som en ny människa. Lite klokare, lite mer självsäker och mådde jätte mycket bättre. Det är få människor som kan få mej att känna mej så speciell och unik som jag känner mej med henne. Hon är den bästa vän man kan ha!

torsdag 8 oktober 2009

Hemma igen. kalla gråa Sverige.
Som sista passagerare checkade jag in på Rhodos flygplats med en bräda under armen. Med lite sura miner blev allt bagage in checkat och med gråten i halsen sa jag hej då till Dinos. När han började gå mot utgången kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Genom handbagage kontrollen och in till vänthallarna rann tårarna ohejdbart, även fast jag verkligen försökte hålla tillbaka dom. Som tur var hittade jag min Gate och där stod även ett par superhärliga gamla tanter som varit på semester. Kändes konstigt att prata svenska igen men skönt att få något annat att tänka på. Flygresan hem gick bra. Vid fyra tiden landade jag på Arlanda. Med en surfbräda under armen och en stor röd resväska bakom mej stod jag nu iklädd ett par flippflopp, tunna byxor och en töja och väntade på flygbussen mot Stockholm. KALLT!

Morgondagen bestod av sovmorgon i en underbar bäddsoffa. Mattias och återigen packande. Fast nu var det inte jag som skulle åka iväg utan Herr Ottosson och Herr Nilsson (inte
Pippis apa).
Brasilien nästa; så lycka till och setill att komma hem som proffs nu så jag har någon ny att seupp till.

Tisdagen bestod av bussåkande från 8.15 till 14.25 Tack Sverige för att ni har så bra internet! tänka sig, bussen hade internet! "Whihoo" sa Emmi och tackade och bockade.

Nu väntas 3 veckors ledigt (eftersom att jag har jobbat så hårt) förhoppningsvis en heldel "vinter surf" sen börjar skolan igen på riktigt.

söndag 4 oktober 2009

Sista rapporten från Rhodos.

Fortfarande ingen vind på denna ö, men förhoppningsvis en massa på ön där hemma. Gårdagen bjöd på en 2 ½ timmars lång lektion med frånlandsvind. Jag satt på jetbiken och skrek på någon blandning mellan svenska, danska och engelska. Gick riktigt bra och fick till och med en flaska Rhodos vin som tack. Kvällen bjöd på underbar middag i grekisk stil. Lam som smälte i munnen och rödvin i massor. Men en av alla de saker jag lärt mej under denna resa; att de är sällskapet och platsen man äter på gör middagen och maten till vad den är. Denna kväll var den bästa. Sällskapet, maten, platsen. Underbart. Det var inte längre” Dionos the boss” utan nu en nyfunnen vän.
Nu är de sista timmarna kvar på denna ö och jag kan inte mer än tack och ta emot alla de saker jag fått med mej här ifrån. Allt från nyinköpt bräda till oerhörda erfarenheter om människor, surfing och för att inte glömma alla ny kontakter. Det kanske inte är der optimala stället för vindsurfing med jag kan inte önska mej ett bättre surfcenter. Gästfriheten, människorna, jag är så oerhört glad att jag hamnade här.
Färdigpackad och klar för avresa. Sweden here I come.

torsdag 1 oktober 2009


Igår blev jag och Andreas hembjudna till Dinos bror för att ät grillad get. Det visade sig att han bodde högst uppe på berget med utsikt över hela ön. (Dock var det kolsvart så man såg inget) Elektriciteten fick han från solceller och ett litet vindkraftverk. Efter att ha plockat upp Savas och Kostas så bar de av upp på berget med Dinos van. Skumpigt och kringelikrokigt var det och jag var helt säker på att vi skulle krocka eller köra av vägen. Men fram kom vi och där stod mer eller mindre hela Dinos släkt. Männen grillade get och kvinnorna plockade fram mat och passade barnen som sprang runt överallt. Vi satte oss ner vi bordet och började småäta lite medan maten plockades fram på bordet. (Tror det eller ej, men det är så man gör här.) Vi åt och åt, mer mat serverades och vi åt ännu mer. Alla pratade grekiska och varken jag eller Andreas förstod ett skit. Vi bara satt där och njöt av den goda maten.
Dinos mamma, viken underbar människa. Hon måste ha varit över 80 och såg ut precis så som man tänker sig att en grekisk gammal kvinna ska se ut. Plötsligt hör jag Dinos böja skratta lite och säger ”oh no we gonna have a problem, my mother want Ouzo” och så sant, snart börjar hon skratta och dansa runt med jämna mellanrum. Det blev dock en ganska tidig kväll men med massor av mat.
Idag har fiskesäsongen börjat och vattnet är fullt med fiskebåtar. Mornarna och kvällarna börjar bli kalla nu och de märks att säsongen börjar gå mot sitt slut, ingen vind och inget att göra. Men tur att det bara är de nu bara 3 dagar kvar och det ska bli riktigt skönt att få komma hem.